Danish Painter, 1849-1927 He studied at the Kongelige Akademi for de Sk?nne Kunster, Copenhagen (1871-5), where his teachers Wilhelm Marstrand and Frederik Vermehren encouraged his interest in genre painting. He first visited Skagen in 1874 and settled there in 1880, having found that subject-matter drawn from local scenery was conducive to his artistic temperament. In Will he Manage to Weather the Point? (1880; Copenhagen, Kon. Saml.) several fishermen stand on the shore, evidently watching a boat come in. The firmly handled composition focuses on the group of men (the boat itself is invisible); each figure is an individual portrait that captures a response to the moment. Ancher's skill at grouping large numbers of figures with heroic monumentality compensates for his lacklustre colour sense. A change in his use of colour is noticeable in the works produced after an influential visit to Vienna in 1882; he was deeply impressed by the Dutch Old Masters at the Kunsthistorisches Museum, especially the Vermeers. Their effect on his painting can be seen in the Sick Girl (1883),   Related Paintings of Michael Ancher :. | A Crew Rescued | en rekonvalescent. ca | The Lifeboat is Taken through the Dunes | fire fiskere ved en bad pa skagens strand | Anna Ancher |
Related Artists:
domenico chirlandaio
Domenico Ghirlandaio (1449 - 11 January 1494) was an Italian Renaissance painter from Florence. Among his many apprentices was Michelangelo. Ghirlandaio's full name is given as Domenico di Tommaso di Currado di Doffo Bigordi. The occupation of his father Tommaso Bigordi and his uncle Antonio in 1451 was given as 'setaiuolo a minuto,' that is, dealers of silks and related objects in small quantities. He was the eldest of six children born to Tommaso Bigordi by his first wife Mona Antonia; of these, only Domenico and his brothers and collaborators Davide and Benedetto survived childhood. Tommaso had two more children by his second wife, also named Antonia, whom he married in 1464. Domenico's half-sister Alessandra (b. 1475) married the painter Bastiano Mainardi in 1494. Domenico was at first apprenticed to a jeweller or a goldsmith, most likely his own father. The nickname Il Ghirlandaio (garland-maker) came to Domenico from his father, a goldsmith who was famed for creating the metallic garland-like necklaces worn by Florentine women. In his father's shop, Domenico is said to have made portraits of the passers-by, and he was eventually apprenticed to Alessio Baldovinetti to study painting and mosaic.
Palma Vecchio
1480-1528 Italian Palma Vecchio Gallery His birthdate is calculated on Vasari testimony (1550) that he died aged 48. By March 1510 he was in Venice, where he spent his working life. The stylistic evidence of his earliest works suggests that he was apprenticed to fellow Bergamasque artist Andrea Previtali, who had studied under Giovanni Bellini. A signed Virgin Reading (1508-10; Berlin, Gemeldegal.), which may be Palma Vecchio earliest surviving painting, is strongly reminiscent of his teacher. Previtali returned to Bergamo in 1511, and the main corpus of Palma work can be dated from this time. Palma Vecchio oeuvre reflects the change from an early to a high Renaissance conception of the human figure in secular and religious art. He specialized in certain themes that became established in the repertory of genres of the Venetian school in the generation after him. The principal of these were the wide-format SACRA CONVERSAZIONE
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.